När lotten fått klara sig själv

Vildvuxet

När vi kom till täppan i helgen var det tre veckor sedan sist. Olof – som är den av oss som lägger mest tid på lotten och därmed också känner mest oro över den – skyndade dit ett par timmar tidigare än mig. När han kommit fram fick jag ett uppgivet telefonsamtal: ”Den är helt igenväxt!” ”Vet inte om jag orkar med odlingen mer.”

Eftersom jag föreställt mig en skog av gräs utan en enda sådd gröda i sikte blev jag positivt överraskad när jag själv kom dit. I mina ögon var den mest härligt lummig. Ett hav av bondbönor, lök i perfekta rader, välmående salladshuvuden och blommande salvia. Dessutom hör rensning till det som jag känner mig bäst på när det kommer till odling. Tycker att det (i måttliga mängder) är något av det mest avkopplande och meditativa en kan ägna sig åt. En behöver inte vara det minsta skärpt, stresstålig och duktig som så ofta annars i tillvaron – det är bara att luckra, hacka, svära och dra. Som bonus gassade solen över Stockholm i söndags så perfekt väder för en heldag i ogräsets tecken.

Anna

Några rensade land senare var även Olof på bättre humör – han skulle nog fortsätta med odlandet trots allt. Att vi knappt såg skymten av alla de bönor (sju sorter) som vi sådde innan vi reste bort var glömt när vi cyklade hem med årets första skörd av potatis, sallat och jordgubbar.

//Anna

Tags from the story

3 Comments

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *