Vävningen tar plats

TRÅD — Wed, 28 Oct 2020 19:48:08 +0000

Miriam Parkman är vävare och aktuell med en egen kollektion för Indigofera. I våras släppte hon boken Att väva som är en modern handbok i vävning. Miriam är även känd i vintagekretsar för sin omisskännliga stil och näsa för 40-60-talsestetik. Vi träffade Miriam i hennes ateljé i Årsta och fick över en kopp kaffe och goda bullar höra hennes historia och tankar om hantverket.

Hur kommer det sig att du väver?

Jag har ända sedan jag var liten varit intresserad av kläder och textilt hantverk. Mamma hade en jättestor utklädningslåda som vi lekte mycket i, hon handlade mycket av de plaggen på auktion och second hand och var noga med att poängtera att de var en skandal att det bara låg där och att ingen tog hand om dem. Dessutom så vävde och stickade min farmor mycket. Jag var inte med henne på vävstugan eller så, men hon producerade mycket textil i min närhet och jag umgicks mycket med henne. Så en kan väl säga att jag har det med mig från barnsben. Jag valde programmet hantverk, mode och design med inriktning mode och skrädderi på gymnasiet men sedan gjorde jag helt andra saker i ungefär fem år innan jag började känna att det kanske är något med textil ändå. Jag visste inte vad jag skulle göra härnäst men fick nys om HV (Handarbetets vänners Skola på Djurgården i Stockholm, reds anm.). Där hittade jag helt rätt. Jag gick där 2013-2016. Jag tyckte att det var väldigt roligt och vävningen kopplade an till så mycket som jag redan gillade med 40-60-talsdesign. Jag hade till exempel mycket sparade inspirationsbilder på textil och när jag började väva förstod jag hur de var gjorda och fick jättemycket lust att göra det själv. Och sen passade det mig ganska bra med vävningens frihet. Man kan utnyttja vävningen i olika tekniker och få den att bli ganska grov och ta plats. Det passar också mig att arbeta med något som i mångas ögon på något sätt är lite passé för det är jag redan ändå.

Vad väver du och hur beskriver du ditt uttryck?

Det är en blandning av 40- till 60-talsestetik och naturen, färg och form i ett abstrakt uttryck. Jag väver mest rya och röllakan, framförallt det som kallas för slitrya, som är ett traditionellt täcke. Den blir mjuk och är inte så hårt gjord som en matta som ska klara slitage på golvet, utan är slagen mer som en filt. Tung som en matta, mjuk som en filt. Ryan med dess långa nockor – luggen – går också att variera väldigt mycket i längd. Det är ett sätt att få ull och garn att verkligen synas. Jag använder mycket begagnat garn för det håller bättre kvalitet än det som finns att köpa nu för tiden. Förr fanns det fler kvaliteter att välja på.

Vad inspirerar dig?

Jag inspireras av 40-, 50- och 60-talsestetik. Jag tittar mycket på hem-miljöer från den tidsperioden med naturmaterial som trä, glas, sten och textil. Jag kan bli inspirerad att skapa textil till sådana rum. Och sen är det resor jag gör själv. Mest inspireras jag av landskap, färger på mark och berg, klippor, skog och vatten. Särskilt vatten.

Till exempel är mitt examensarbete från HV – Högakustenryan – inspirerat av höga kusten där jag varit i hela mitt liv. Mönster och färger är tagna från naturen, som om man tittar väldigt noga på en klipphäll med lava och mossa eller som om man ligger i vattnet och tittar upp igenom ytan mot himlen. Ibland kan jag ha en känsla utan att man riktigt vet vad det är för någonting och när det är färdigt så ser jag vad det var jag inspirerades av.

Varifrån kommer ditt intresse för kläder och vintage?

Jag har alltid haft annorlunda kläder än vad andra har haft. Jag tyckte att det var roligt. Under gymnasiet började jag dansa lindyhop också. Då hade youtube kommit och man såg gamla klipp och blev så nyfiken på vad det var för någonting. Så då började jag dansa och det var en tunnel ner i nörderi. Det är över tio år sedan nu. Jag lever inte nu som jag gjorde då, du vet som en sjuttonåring kan bli. Väldigt insatt sådär utan nyanser. Det är svårt att säga exakt vad det är, men jag trivs väldigt bra med den musiken och den scenen och när jag flyttade till Stockholm direkt efter studenten så hade jag redan kompisar från den scenen.

När jag började på HV gick jag väldigt mycket upp i det och det blev så att jag valde det i stället för dansen, även om jag dansar idag också. Jag har alltid gått lite mellan scenerna och är inte strikt.

Nu kan jag vara ganska bekväm med att det jag gör är en kombination av allt. Förut kände jag att jag var tvungen att nischa mig om jag ska jobba med väv och hantverk så måste jag ha den approachen. Men nu ser jag att jag själv inte tycker att det är roligt. Jag tappar intresset direkt om någon på sociala medier bara lägger ut grejer om sitt hantverk. På min instagram får en se hela mig. Och allt jag gör går ändå ihop, på nåt vis.

Du jobbar också med projekt kopplade till kläder och mode. Berätta!

Ethel Sharp är ett litet märke som jag gör tillsammans med en sömmerska som heter Amanda som hjälpte mig att sy en jacka när jag fortfarande gick på HV. Jag gör bakstycket till jackan – en platt väv som man gör genom att plocka i stället för att skyttla eller knyta – och Amanda syr. Jackan är ett fenomen i vintagevärlden, den heter chimayo och namnet kommer från en liten by i New Mexico i USA som under 30-50 talet gjorde en jacka som var superpopulär för turister. På den tiden var det mycket så att man åkte till western och bodde på nån ranch och levde cowboyliv på skoj. Då köpte man mycket souvenirer helt enkelt. Det byggde den moderna westernstilen som jag älskar men som ju är lite på låtsas. Skillnaden från idag är att de då var hantverksmässigt producerat även om det var på låtsas. De har blivit superpopulära och väldigt dyra, vilket jag tycker är störigt så jag ville göra en egen variant. Men i svensk version i manchester efter Algotsmodell.* Det är en slags motsats till fast fashion.

Vill man beställa så gör man det på vår hemsida Ethel Sharp. Då väver jag efter kundens önskemål och så syr Amanda på beställning. Och så får man välja komplementmaterial, manchester, läder eller mocka.

Jag har också just släppt en kollektion – High Coast Collection – tillsammans med det svenska märket Indigofera som gör herrkläder. Det är en minikollektion bestående av två plädar och en liten damkollektion som i designen utgår från min arbetsvardag. När jag valde att bli egen var det inte för att stå i vävstolen varenda dag utan också för att ha tid att göra projekt som det här.

I våras släppte du din första bok, hur kommer det sig?

Ariana gick på HV samtidigt som jag. Vi har lärt oss på samma sätt, väver mycket i likadana tekniker och använder ofta samma material men får ändå helt olika resultat. Vi har olika stil och också olika ingång och filosofi till vävningen. Medan jag vill att uppsättningen ska vara så enkel som möjligt så att jag sedan kan formge och bestämma exakt vad jag vill göra under tiden jag väver, så vill Ariana göra de mest matematiskt avancerade bindningar och mönster i förväg för att sedan bara kunna väva på så att det blir klart. Det är det som är så häftigt med väv – att det finns så stor variation. Vi är väldigt olika och därför ville vi göra den här boken tillsammans. Vi hoppas att boken erbjuder nåt nytt jämfört med gamla vävböcker där det ofta är ganska strikt och inte särskilt kreativt eller konstnärligt. Med den här boken vill vi öppna upp för att vävning är fritt och att det är helt ok att tänka annorlunda. Vi skriver om allt ifrån hur du kan väva dina egna våffelhanddukar i stället för att köpa dem på H&M Home, till hur du tar din egen skiss till ett vävmönster. Det är en ny handbok i vävning som ska funka för nybörjare men också redan aktiva vävare som vill ha inspiration.

Du är en del i Studio Supersju. Vad är det?

Studio Supersju en vävgrupp som jag tillsammans med sex andra vävare startade 2016. Vi ville ge samtida vävning ett ansikte utåt. Gruppen består av Siri Pettersson, Arianna E.Funk, Vega Määttä Siltberg, Miriam Parkman, Mirjam Hemström och Ia Centerhall. Vi vill verka för vävning som nyskapande tradition och jobbar tillsammans med utställningar, pop up:er, open studios och utställningar. Vi är sju vävare med helt olika sätt att väva och med väldigt olika uttryck. Vi tänkte att om man vill ta sig någonstans så är det lättare att göra det ihop. Det visade sig väldigt fort att det ju var mycket enklare att få uppmärksamhet som grupp än som individer.

Man ser mer och mer hur textil och konsthantverk kommer tillbaka i och med hela klimatkrisen och allt som händer i världen. De som nu frågar ”Va, väver du? Men hur går det egentligen?”, de har inte hängt med. Det känns bara så givet att göra just nu.

*Algots, egentligen Algot Johansson AB, var en tillverkare och försäljare av konfektion från Borås som fanns mellan 1907 oh 1977.

Första gången jag träffar Ninna Berger sitter hon uppflugen på en byggställning i det gamla stationshuset på Lilla Bantorget i Stockholm. Hennes långa mörka hår smälter ihop med de svarta tygstycken hon kämpar med att hänga från taket. Det är dagen före vernissage för Fasionplay#6, en utställning med unga experimentella konstnärer och designers som arbetar i gränslandet mellan konst och mode. Jag har hört talas om att Ninna har tillverkat metervara av gamla svarta polyesterbyxor och är nyfiken på hennes sätt att jobba med det återvunna materialet. Två och ett halvt år senare sitter vi på Kaffebar på St Paulsgatan och pratar om de återvunna polyesterbyxorna och Ninnas förhållande till textil, mode och tiden.

Projektet med polyesterbyxorna som hon kallade för The archaeology of Restructional Clothing var en förlängning på det arbete hon börjat med redan vid sin tid på Konstfack. Genom att gräva fram och återanvända så många parametrar som möjligt på ett avlagt plagg, bland annat mönsterkonstruktion och material, skapade hon en ny handarbetad restprodukt. I just det här fallet blev det metervara.

Hon kallar sin designmetodik för restruction. Begreppet innehåller betydelser från bland andra de engelska orden deconstruction, construction, reconstruction, recirculation och resurrection. Tillsammans bildar de bakgrund till den designmetodik som utgår från andrahandsmaterial och som kommit att bli hennes. Hon uttrycker i ett manifest på hemsidan för Restructional Clothing vilka tre parametrar som ingår i metodiken och som får sätta ramarna för den del av hennes arbete som ibland resulterar i kläder: Allt material är andrahandsmaterial, hon jobbar bara i svart och alla plagg är hantverksmässigt gjorda i Stockholm.

Varför hon valt att arbeta med andrahandsmaterial är uppenbart efter att ha pratat med Ninna en stund. Hon berättar att hon redan under sin utbildning på Konstfack gick igenom en period av klimatångest och ifrågasättande över världens sociala orättvisor. Men med tiden har frågorna snarare blivit en drivkraft till att förändra de rådande normer och metoder som finns inom textil- och modefältet.

Det här med att bara jobba i svart är delvis ett estetiskt val. Ninna har alltid varit mer intresserad av form än färg men framförallt är anledningen att hon valt att jobba med svart att den svarta färgen är befriad från tid. Den bäst-för-stämpel som kan finnas på andra färger eller mönster går på så sätt att undvika.

Vi pratar en stund om tiden och Ninna säger att hon alltid har värderat tid över pengar. “Vi lever i en ekonomi som genererar stress och som inte ger utrymme eller beröm för att testa, prova och tänka!” Ninna har genom sin arbetsmetodik skapat detta utrymme. Hon har aldrig jobbat efter säsonger, beskriver sitt arbetssätt som långsam och förstår inte själv hur hon skulle hänga med i det uppskruvade tempo som kallas modebranschen. Inbyggt i tempot finns ett ifrågasättande av systemet. Hon vill frikoppla kläder från säsong och tid. Ninna gör plagg, inte mode. Trots det påpekar hon att vi lever i vår samtid och blir påverkade av allt runtomkring. Hon vill att man ska få tillbaks den där känslan man hade när man var liten, när man lekte med kläder. ”Det är det som mode går ut på. Om man har en relation till sina kläder och leker fram sin stil, då håller de också mycket längre.”

Jag frågar hur hennes klädskapande har påverkat hennes egen klädkonsumtion: “Jättemycket. Jag köper aldrig kläder. Vid speciella tillfällen bär jag min egen design men mest blir det plagg som jag har fått till mina projekt, så min klädkonsumtion har löst sig ganska bra. Jag äger jättemycket kläder men inget är nyköpt. Eftersom allt är svart går jag helt efter material när jag väljer plagg. Som en blind känner jag mig fram i garderoben. Jag har kläder som jag använder jättemycket i en period. Sen åker de längst in i garderoben för att ett eller ett par år senare återupptäckas. Jag hittar nygamla favoriter och kombinerar dem annorlunda så att de får ett nytt och förlängt liv.”

Hon säger att hon älskar textil och att hon kan bli alldeles rusig av att arbeta med materialen. Till och med ett fulmaterial som polyester! Men mest av allt mjuknar hennes hjärta av den omsorg om kvalitet och sömnad som finns i äldre plagg. Kvaliteten på dagens kläder är inte som förr. Idag är vi inte skolade i kvalitet. Mycket av den kunskap som tidigare generationer besitter är idag bortglömd och vi är istället skolade i trend. På min fråga om hon tycker om att bli instoppad i facket “hållbar designer” svara hon att det inte är något hon tänker på. “Jag förstår ju att jag hamnar i de här sammanhangen på grund av mitt arbetssätt men det är inget jag söker mig aktivt till. Jag försöker inte passa in. Alla tankar om hållbarhet är inbakade i min designmetodik och så självklara för mig att jag inte ens tänker på det.”

Jag frågar henne om hon ser några risker med att närma sig en modebranschen som hon för länge sedan moraliskt dömt ut. “Jag har ingen anledning att ändra på det sätt jag jobbar. Att vara en del av det traditionella modesystemet har aldrig intresserat mig. Det handlar om att hela tiden försöka lära sig själv nya saker och på så sätt få nya infallsvinklar. Jag tror snarare att jag kan vara en ögonöppnare för att det finns andra sätt att se på och använda sig av mode än det modepubliken är van vid”.

I Ninnas senaste projekt Making Resurrection kan man ana plaggen som delarna är tagna ur. En arkeologisk fyndplats framträder och ur dammet reser sig ett nytt plagg.

Text: Jennie Johansson
Foto: Ninna Berger

Hantverk – TRÅD

Vävningen tar plats

Tråd är tillbaka!

Intervju med Ninna Berger