För oss, som ju egentligen inte är beroende av odlingen för att få mat på bordet, tillför odlandet på det hela taget glädje till livet. Annars hade vi förmodligen inte hållit på med det. När en går in för något kan det ändå – trots att det inte alls är på liv eller död – kännas hårt när en möter motstånd, och odlarlivet, precis som livet i stort, innehåller därmed både glädje och sorg.
De senaste veckorna har varit ovanligt mycket av en berg- och dalbana med toppar och dalar om vartannat. Vi börjar med tråkigheterna som har varit lite fler än vad de brukar vara…
Efter lyckan då vi fick den lilla lotten här i Göteborg kom ett par bakslag på vår nya odlingsplats. Först hittade vi fotspår i odlingsbäddarna. Inte en gång, utan dag efter dag hade någon trampat runt så att jorden som vi förberett för sådd förlorade sin luckra struktur och behövde grävas om. När små grödor sedan tittade upp blev en del av dem nedtrampade liksom en gurkplanta som vi just satt ut.
Säkert är det inte någon som velat förstöra med avsikt utan bara några barn som inte tänker på var de sätter fötterna i lekens jakt (alldeles intill vår lilla lott finns två skolor vars elever brukar leka vid lotterna på rasterna), men ändå trist för oss och våra odlingsgrannar som råkar odla precis där barnen brukar springa. Låter kanske inte så farligt med lite fotsteg då och då, men när en odlar på liten yta kan det göra att en stor del av odlingen tar skada.
Sedan kom regnet, och det brukar en ju vara glad för som odlare. Men med det kom också mördarsniglarna, och de visade sig vara betydligt fler här i centrala Göteborg än vad vi hade anat. På bara ett par dagar hade de i princip ätit rent i våra odlingsbäddar. Förutom varenda liten sallatsplanta hade de små glupska satt i sig ett hundratal spirande sättlökar.
Som tur är finns det lite kvar som sniglarna, i alla fall hittills, har dissat. Rädisor, rovor och bladsarepta. Persilja och dill verkar också ha klarat sig, och vår favorit koriander har tittat upp först efter deras framfart. Men vi får se… om de blir tillräckligt hungriga kanske de äter det också…
Och som om inte fötter och hungriga sniglar räckte som odlingsmotstånd, möttes vi en kväll av två gropar i odlingen – en kruka med pepparmynta och en tomatplanta var uppgrävda och försvunna. Nästan skrattretande. Och skumt – har aldrig under våra tio år med lotten i Stockholm varit med om att någon tagit varken plantor eller skörd så blev verkligen förvånande – vem gräver upp en kruka mynta och en stackars tomatplanta? Mynta sprider ju sig som ogräs så det hade vi annars kunnat dela med oss av till den som ville ha – synd bara att personen/personerna i fråga tog hela plantan.
Nåväl, förhoppningsvis var det en engångsföreteelse och förhoppningsvis mår nu myntan och tomaten bra på någon annans balkong.
Men hur som helst har den första tiden med lilla lotten i Gbg inneburit några för oss nya odlingsutmaningar. Sniglar har vi ju i och för sig haft i Sthlm också, men där har vår odlingsyta varit så mycket större att de liksom aldrig ätit rent på samma sätt. Och här, på en liten odlingsremsa mitt bland asfalten, hade vi som sagt inte räknat med dem.
Nu har vi i alla fall tagit nya tag. Sått nytt och plockat sniglar varje kväll. Och påmint oss om att det ju faktiskt inte är hela världen för oss – att vi kan gå och handla mat i affären om skörden helt skulle utebli.
Och dessutom har det som sagt inte enbart varit elände på odlingsfronten. För samtidigt som det gått dåligt på lotten har lyckan varit total över grödorna som vi har hemma. Sallatskrukan på gården fortsätter att leverera så att vi kan skörda varenda dag (tur att vi har den nu när sallaten på lotten är uppäten) och inomhus plockar vi av både basilika, malabarspenat och de små gurkorna som hänger runt fönstret. Och det finns mängder av kart på både chili, paprika, tomater och djungelgurka. Ja, allt vi i år testar att ha på fönsterbrädorna verkar trivas långt över förväntan, så när det gäller fönsterodlingen har överraskningarna istället varit positiva.
Glädje och sorg typ samtidigt alltså, såsom det ofta tenderar att vara. Och den sammanlagda odlingsglädjen, den har trots allt fortfarande överhanden.
//Anna och Olof
Ps: Lotten ser för ledsam ut just nu för att göra sig på bild, så får bli bilder från fönsterodlingen…
Spännande! Ändå, på något sätt.
Ja en vet aldrig vad som väntar – varken i odlingen eller livet i stort. Och det är kanske tur. Sedan hoppas en ju alltid på så många positiva överraskningar som möjligt 😉
Ledsamt när andra pga obetänksamhet förstör. Även om vi kan handla mat så är det ju inte därför vi odlar. Hoppas nu att det nya får växa sig skördeklart och tur att det ni har inne levererar.
Ja en vill ju gärna få lite skörd själv också 😉 Kan nog vara svårt för de som inte odlar själva att förstå hur mycket arbete som ligger bakom. Idag har vi satt ut några nya plantor som vi drivit upp inomhus så hoppas så att de ska klara sig!