Finns det något bättre än att med jämna mellanrum fly stadens stress och ge sig ut i skogen? Inte om du frågar mig. I helgen packade vi våra vandringsryggsäckar med proviant, stormkök, vatten, tält och sovsäckar och gav oss iväg. När vi lämnade lägenheten stod solen redan högt på himlen och ett lager kläder var tillräckligt för att inte frysa. Men även om solen värmde skönt kändes höstkylan tydligt i luften och vi var mer än nöjda att vi var på väg ut. Kanske var det sista chansen för i år?

Knappt två timmar senare klev vi av en buss och kände doften av skog, öppna landskap och bondgårdar. Med ryggsäckarna på ryggen började vi vandra. Vår tur började på idylliska grusvägar och till en början gick vi i ganska så rask takt. Efter ett par kilometer vek vi av in i skogen och på smala stigar fortsatte vi gå. Runt omkring oss bredde ljungen ut sig i en rosalila färgton och tystnaden som omgav oss var slående. Inte ett ljud förutom några enstaka fåglar som kvittrade och så vindens susande i träden. Sådär fortsatte vi i några timmar tills våra magar började protestera. Vi hade ju trots allt inte ätit något sedan frukost och det var flera timmar sedan. Vi hittade en öppen plats där vi packade upp Trangiaköket men eftersom det var så blåsigt hade vi rätt svårt att få igång någon eld. Hur som helst, en stund senare kunde vi njuta av pulvermos (perfekt vandringsmat) och kikärtor.

Mätta och belåtna fortsatte vi vandra. Vi gick längs smala skogsstigar, på öde landsvägar, bland klippor och berg och på fina grusvägar. Med 15 kg packning på ryggen blir allt ganska jobbigt och efter några timmars vandring började våra fötter ömma och energin började sina. Vilopauserna kom allt tätare men vi hade fortfarande en bit kvar att gå innan vi var framme vid vår tilltänkta lägerplats. Så vi fortsatte. Och fortsatte. De sista 2 kilometrarna kändes evighetslånga men till slut började den täta skogen att glesna och efter en stund kunde vi skymta en liten sjö. Efter att ha traskat över några ljungtäckta klipphällar nådde vi fram till sjön. Bland klipporna fanns en eldstad och vid sjökanten fanns en gräsplätt precis lagom stor för vårt tält.

Efter att ha svalkat fötterna i sjöns kalla vatten reste vi tältet och sedan var det återigen dags att laga mat. Mackor och linssoppa stod på menyn och trots att soppan inte bestod av annat än passerade tomater och linser var det den godaste middag vi ätit på länge. Mat smakar aldrig så bra som när man äter ute i naturen efter timmar av tuff vandring. Vi konstaterade att vi vandrat ungefär 2 mil under lördagen så kvällen spenderades på en klippa där vi pratade, spelade kort och tittade på den spegelblanka sjön. När solen gått ner kröp vi in i tältet och efter ytterligare en vända kort var vi så trötta att vi inte hade något val än att borsta tänderna och krypa ner i sovsäckarna. Jag vaknade flera gånger under natten och hörde både räv och möss tassa förbi utanför tältet. I övrigt var det alldeles tyst.

Dag 2

Vi vaknade utsövda och som tur var hade värken i fötterna försvunnit över natten. Vi rev tältet, lagade havregrynsgröt på Trangiaköket och sedan bar det av igen. Vandringen gick genom betydligt enklare terräng på söndagen och tur var det för kroppen började snabbt värka och fötterna var inte så fräscha som vi först trott. Större delen av dagen gick vi på vackra grusvägar som passerade genom öppna landskap. Vi åt tidig lunch vid en sjö och sedan hade vi bara dryga milen kvar till vårt mål.

De sista 6 kilometrarna blev en riktig utmaning eftersom fötterna värkte som aldrig förr och axlarna var möra efter att ha kånkat på tunga ryggsäckar så länge. Men, vi krigade oss fram till målet och precis när vi nådde busshållplatsen började de första regndropparna falla. Med fyra mil i benen satte vi oss på bussen och åkte hem till rinnande vatten, induktionshäll och ytterdörr. Aldrig uppskattar man dessa bekvämligheter så mycket som efter några dagar ute i det vilda, men oj vad det är välbehövligt med ett break från dem ibland.