Projektet med polyesterbyxorna som hon kallade för The archaeology of Restructional Clothing var en förlängning på det arbete hon börjat med redan vid sin tid på Konstfack. Genom att gräva fram och återanvända så många parametrar som möjligt på ett avlagt plagg, bland annat mönsterkonstruktion och material, skapade hon en ny handarbetad restprodukt. I just det här fallet blev det metervara.

Hon kallar sin designmetodik för restruction. Begreppet innehåller betydelser från bland andra de engelska orden deconstruction, construction, reconstruction, recirculation och resurrection. Tillsammans bildar de bakgrund till den designmetodik som utgår från andrahandsmaterial och som kommit att bli hennes. Hon uttrycker i ett manifest på hemsidan för Restructional Clothing vilka tre parametrar som ingår i metodiken och som får sätta ramarna för den del av hennes arbete som ibland resulterar i kläder: Allt material är andrahandsmaterial, hon jobbar bara i svart och alla plagg är hantverksmässigt gjorda i Stockholm.

Varför hon valt att arbeta med andrahandsmaterial är uppenbart efter att ha pratat med Ninna en stund. Hon berättar att hon redan under sin utbildning på Konstfack gick igenom en period av klimatångest och ifrågasättande över världens sociala orättvisor. Men med tiden har frågorna snarare blivit en drivkraft till att förändra de rådande normer och metoder som finns inom textil- och modefältet.

Det här med att bara jobba i svart är delvis ett estetiskt val. Ninna har alltid varit mer intresserad av form än färg men framförallt är anledningen att hon valt att jobba med svart att den svarta färgen är befriad från tid. Den bäst-för-stämpel som kan finnas på andra färger eller mönster går på så sätt att undvika.

Vi pratar en stund om tiden och Ninna säger att hon alltid har värderat tid över pengar. “Vi lever i en ekonomi som genererar stress och som inte ger utrymme eller beröm för att testa, prova och tänka!” Ninna har genom sin arbetsmetodik skapat detta utrymme. Hon har aldrig jobbat efter säsonger, beskriver sitt arbetssätt som långsam och förstår inte själv hur hon skulle hänga med i det uppskruvade tempo som kallas modebranschen. Inbyggt i tempot finns ett ifrågasättande av systemet. Hon vill frikoppla kläder från säsong och tid. Ninna gör plagg, inte mode. Trots det påpekar hon att vi lever i vår samtid och blir påverkade av allt runtomkring. Hon vill att man ska få tillbaks den där känslan man hade när man var liten, när man lekte med kläder. ”Det är det som mode går ut på. Om man har en relation till sina kläder och leker fram sin stil, då håller de också mycket längre.”

Jag frågar hur hennes klädskapande har påverkat hennes egen klädkonsumtion: “Jättemycket. Jag köper aldrig kläder. Vid speciella tillfällen bär jag min egen design men mest blir det plagg som jag har fått till mina projekt, så min klädkonsumtion har löst sig ganska bra. Jag äger jättemycket kläder men inget är nyköpt. Eftersom allt är svart går jag helt efter material när jag väljer plagg. Som en blind känner jag mig fram i garderoben. Jag har kläder som jag använder jättemycket i en period. Sen åker de längst in i garderoben för att ett eller ett par år senare återupptäckas. Jag hittar nygamla favoriter och kombinerar dem annorlunda så att de får ett nytt och förlängt liv.”

Hon säger att hon älskar textil och att hon kan bli alldeles rusig av att arbeta med materialen. Till och med ett fulmaterial som polyester! Men mest av allt mjuknar hennes hjärta av den omsorg om kvalitet och sömnad som finns i äldre plagg. Kvaliteten på dagens kläder är inte som förr. Idag är vi inte skolade i kvalitet. Mycket av den kunskap som tidigare generationer besitter är idag bortglömd och vi är istället skolade i trend. På min fråga om hon tycker om att bli instoppad i facket “hållbar designer” svara hon att det inte är något hon tänker på. “Jag förstår ju att jag hamnar i de här sammanhangen på grund av mitt arbetssätt men det är inget jag söker mig aktivt till. Jag försöker inte passa in. Alla tankar om hållbarhet är inbakade i min designmetodik och så självklara för mig att jag inte ens tänker på det.”

Jag frågar henne om hon ser några risker med att närma sig en modebranschen som hon för länge sedan moraliskt dömt ut. “Jag har ingen anledning att ändra på det sätt jag jobbar. Att vara en del av det traditionella modesystemet har aldrig intresserat mig. Det handlar om att hela tiden försöka lära sig själv nya saker och på så sätt få nya infallsvinklar. Jag tror snarare att jag kan vara en ögonöppnare för att det finns andra sätt att se på och använda sig av mode än det modepubliken är van vid”.

I Ninnas senaste projekt Making Resurrection kan man ana plaggen som delarna är tagna ur. En arkeologisk fyndplats framträder och ur dammet reser sig ett nytt plagg.

Text: Jennie Johansson
Foto: Ninna Berger