Lisa Hultberg, som gästbloggar på The waves we make, är en blivande landskapsarkitekt som bor i Malmö. Lisas blogg heter Bildradio och innehåller bilder och tankar från hennes vardag. Hon skriver om skapande i olika former såsom konst, matlagning, musik och inredning och reflekterar ofta kring hållbarhet både i det egna livet och i samhället i stort.
En tråkig grå eftermiddag på Erikshjälpens second hand för ett par år sedan råkade jag gå rakt in i den stora björnen på bilden. Klämde lyckligt nästan ur mig ett ”åh”. Blev alldeles betagen av hur den plirade på mig med sin finurliga uppsyn. Så himla appealing föremål! Björnarna designades av fabrikör Carl Roos i Hammerdal 1955 för en designtävling som Östersundspostens anordnade. Uppgiften var att formge en souvenir för Jämtland och Roos skapade dessa björnar av ihoppressad mossa och lim. Hans bidrag vann inte, tyvärr, men fick ett hedersomnämnande! Jag vet inte så mycket mer om deras historia men de har märkningen ‘Carl Roos i Hammerdal’ under tassen och dyker upp då och då på andrahandsmarknaden.
Den näst största björnen hittade jag drygt ett år senare på en antik- och samlarmarknad; årligen återkommande i slutet av juli i Degeberga på Österlen. Att gå på denna marknad är en höjdpunkt i vardagslivet. Ni som inte varit där får föreställa er: Tänk Kiviks marknad fast alla säljer loppisprylar eller antika designgrejer. Det finns så mycket att se där, jag blev typ yr, men ur ett myller av saker på ett av borden urskilde sig björnen. Fick nästan skimrande ljus för mina ögon. Den stora fick en kompis för 70 spänn. Min totala upprymdhet förstärktes när min syster köpte den minsta till mig på en föreningsloppis några veckor senare. Jag hade fått min björnfamilj! Och nu bor de hos mig. Blir på riktigt glad i kroppen varje gång jag ser den egensinniga ensemblen.
Jag tycker att de förgyller mitt hem rent visuellt men jag gillar också tanken på den slumpartade sekvens av händelser som samlade ihop dem där. De känns utvalda, som att de hittat hem. Jag har en tendens att dyka djupt i tankar kring konsumtion; kanske för att den lätt skaver för mig. Jag hade haft svårt att motivera mig till att köpa prydnadssaker i en vanlig inredningsbutik och funderar på varför. Jag har på ett sätt nästan tappat lusten att konsumera nya grejer. Stora upplagor och lättillgänglighet har en förmåga att göra saker opersonliga och det får också mig att känna mig anonym. För att kunna känna en relation till mina grejer behöver jag välja dem noga. Jag vill att det ska finnas en relation mellan mig och saken men också mellan saken och personen som gjorde den. Någon slags tanke och historia som sitter i materialet. För mig blir det svårt att bo i ett hem om jag inte relaterar till mina saker, trivs inte. Därför tror jag det är viktigt att få fundera noga och länge, att det inte går för lätt och snabbt att handla grejer, risken att jag väljer fel sak ökar och det tycker jag är jobbigt.
En go sak är att det finns en inbyggd långsamhet i att gå på loppis. Det har för mig varit ett bra sätt att vänja hjärnan vid nya tankemönster och träna upp mitt tålamod. Man får helt enkelt vänta tills rätt sak dyker upp och vara öppen och se möjligheter. Loppis kräver mer förutsättningslöst letande eftersom det är svårt att ha tydliga krav som det går att ha i vanliga affärer där man vet ungefär vad som erbjuds. Jag tror på så vis att loppandet kommer med mycket bra för ens mående. Inte minst för självkänslan, med tanke på att man speglar sig i sin omgivning. Om ens hem skapas utifrån en själv med väl valda saker tror jag det gör något med själen. Man kommer till uttryck i sitt hem; det får växa fram med en och blir del av ens identitet.
En rolig sak med loppis är att det går att bli bättre på att se kvalitet och karaktär hos saker och att lära sig känna igen olika tiders och formgivares uttryck. Man får liksom feeling för att hitta bra grejer. Det händer något i kopplingen mellan handen och ögat och magen lär sig säga ifrån när man tycker om en sak och ska köpa den. När jag kände att jag fick nycklar för att hitta saker jag gillar på loppis kunde jag automatiskt skita i onödigheter, alltså nyproducerade saker som jag egentligen inte behöver eller vill ha om jag tänker två gånger. Det känns som jag blivit mer kräsen med vad jag omger mig med och vill gilla allt i mitt hem. Det som går att hitta begagnat köper jag också begagnat, en princip att sålla efter bland alla krav på prylar som man “ska ha”. Min loppisglädje har gett mig mindre ångest inför att konsumera och att välja fel. Det är ett sätt att konsumera som spar på jordens och miljöns resurser eftersom det skapar ekonomi av saker som redan finns och känns mer etiskt eftersom det ofta bidrar med pengar till välgörande ändamål. Det blir hållbart ur samhällssynpunkt men framför allt tror jag att det är bra för oss själva och våra små psyken. Det kan få oss att omvärdera relationen till vår livsmiljö och det vi äger. Egentligen är det nog ett ganska basalt försök till meningsskapande. Jag vet att om jag känner mig trött på världen och mentalt slutkörd så kan jag alltid gå till Myrorna och träna på att se värdet i saker och ting.
Text och foto: Lisa Hultberg
Missa inte Lisas blogg Bildradio.
Sugen på fler gästbloggare? Ta en titt här.
