Den här koppen har jag ärvt av min mormor, den har funnits med så länge jag kan minnas och jag har doppat tonvis med sockerbitar i kaffe, sittandes i hennes knä. Fina mormor, som jag kan sakna dina uttryck och varma kramar, hur du alltid gjorde saker på ditt eget lilla vis och var varse om att allting hade sin tid. Saknaden av den allt för salta frukostgröten med nykokt sylt, doften av kaffe och cigarettrök i hemmets hjärta, stormiga middagar med högljudda diskussioner. Där vi barn fick lära oss att ta ton för att höras. Varma, värdefulla minnen och erfarenheter som jag bär med mig nära hjärtat.

På hösten slappnar jag av och skulle kunna spegla mig i trädgårdens lugna energi, där växterna hämta andan och släpper sina fröer eller samlar kraft. I går kväll var en sån där sval och fuktig höstkväll. Ni vet när man kommer på sig själv med att ta djupa andetag utan att behöva påminna sig om det. Jag gick min vanliga runda i trädgården, plockade undan, rensade och gjorde några lösa planer i mitt huvud inför nästa års odlingsbäddar. Vi ska göra i ordning dem under nästa vecka så vi hinner få ned vitlök och andra grödor som kan få ett försprång genom att ligga i jorden under vintern. Jag hittade även broccoli och en fantastisk solros som tittat fram under dagen.

Sedan gick jag vidare, klappade på hönorna och fick med mig ett gäng ägg in. Som jag älskar gårdslivet, med allt vad det innebär. Kvällarna för mig är en viktig stund för återhämtning, det behövs en sorts nedjogg för att jag ska komma ned i varv och hinna ladda upp inför nästa dag. Därför är kvällsrutiner någonting vitalt i min värld. Som en kopp te varje kväll, det botar vilket nervvrak som helst efter en hektisk dag. Jag hoppas att mina barn lär sig uppskatta den stunden. Ta sig tid att låta tankarna vila och inte störas av annat, så när som av nästa mun te och några ordbyten mellan familjen.