Förra veckan hade vi finbesök av Lina och Mari som kom hit för att fota reportage. Jag har fått så många förfrågningar om det att jag tappat räkningen men har hela tiden tänkt att om någon ska få ta sig an vårt något (läs: extremt) ofärdiga hem med projekt som pågår i vart och vartannat hörn så är det definitivt dem!

Jag blir alltid så lamslagen när det är något stort på gång. Blir absolut inte stressad eller hysteriskt städ-manisk. Snarare paralyserad och världsfrånvänd. Yta är för mig så oviktigt på många plan, ändå är jag estetiskt lagd och älskar allt det vackra, svårt att få ekvationen att gå ihop men den gör det ändå på något vänster. Så istället för att städa gick jag ut och påtade i trädgården, pysslade om växter, plockade nässlor, målade ett gäng trädgårdsmöbler och beställde hem 16 ton grus, det kändes rimligt! Kanske är det helt orimligt för en annan. Här reser två fantastiskt kreativa personer genom halva Sverige för att föreviga vårt hem och jag blir lamslagen. Så dumt å ena sidan, men samtidigt behöver jag inte återhämta mig efteråt. Nära noll stresspåslag, fick be om ursäkt för diverse grushögar och annat men vad gör väl det. Vi hade några fantastiskt fina dagar ihop och hann till och med gå ut och käka middag ihop, dela erfarenheter och prata om livet i både stort och smått! Sedan visste jag hela tiden att de trots allt skulle lyckas finna det vackra mellan dammtussamlingar och tvätthögar. Sista dagen bjöd jag på focaccia till lunch och vi hann snicksnacka lite mer mellan jobb och kaffetårar. Så värdefullt!

Ha en fin vecka kära ni! Snart sommar!