Elin Unnes är musik- och trädgårdsjournalist. Hon har varit redaktör på Darling, Vice, Bon och Rodeo, och skriver regelbundet för Dagens Nyheter och Allt om Trädgård. Hon har tidigare skrivit de mycket hyllade böckerna The SecretGardener (2014) och uppföljaren Herbariet (2016). The waves tog ett snack med Elin för att prata om hennes nya bok.
Berätta om din bok “Den parfymerade trädgården : essenser, rökelse, hudvård & potpurri”.
Det är en tjusig liten sak som jag satte ihop med min man, formgivaren Stefan Fält, och Maja Forsslund, som vi inte kände sen tidigare, men som visade sig vara en helt otrolig fotograf som bland annat jobbat som ormtjuserska vid cirkusen och använder gammeldags tekniker som mellan- och storformat. Det låter som om hon slår igen en laggårdsdörr när hon tar en bild. Hon är odlare också, och har en stark känsla för mörk dramatik, vilket jag tycker speglar min egen bild av trädgården. För mig handlar odling inte om gulligt pynt – när jag ser mig omkring i naturen ser jag sex och död. Och det verkar Maja göra, också!
Varför blev du intresserad av dofterna i trädgården?
Min kompis Tobbe är biodlare i Kårsta, och nån kväll satt vi och pratade om pollinerare och dofter. Hur doft påverkas av luftfuktighet och vindstyrka men även av kognitiva grejer, som synen till exempel, och hur mycket starkare en doft uppfattas i mörkret, när man inte ser så bra. Jag började tänka på nattfjärilar som dras till växter som doftar på natten, och på växter som specialiserat sig på just nattfjärilar, och därför vägrar släppa ifrån sig doft under dagen, för att inte avslöja sin position för eventuella skadedjur. Det där är ju en ständig kompromiss för växter, som inte kan fly, utan sitter fast i marken. Hur som helst, ungefär samtidigt hade jag blivit intresserad av det som kallas för moon gardens, månträdgårdar designade för att vara som vackrast på natten – med vita blommor som lyser i månskenet och blad som har en spännande struktur när man nuddar dem, men även starkt doftande blommor eller blad. Så jag bestämde mig för att försöka tänka på min trädgård som en pollinerare, eller en parfymör, som bara låter sig styras av lustfyllda dofter.
Vilken blomma har den häftigaste doften?
Muskatellsalvia luktar nånstans mittemellan svettig eau-de-cologne och spännande kryddört. När man nuddar den blir man lite klibbig och doften sitter kvar lika länge som en syntetisk parfym. Det är aromaterapeuternas favorit, och vissa böcker varnar för överväldigande känslor av eufori eller berusning när man använder den eteriska oljan. Jag är också extremt förtjust i myskgräs, som doftar starkt av vanilj. Den kan flätas och torkas, eller brännas som rökelse.
Vad doftar det i din koloni?
Jag har ju alltid mest grönsaker i odlingen, trots att de doftande blommorna har tagit större plats på senare tid. Och jag tycker inget grönsaksland är komplett utan linnétagetes och ringblommor, så den doften ligger alltid tung över odlingarna, eftersom jag går runt och gnuggar blad och plockar buketter till köksbordet. Jag sådde kamomill i ett av grönsakslanden för några år sen, och den har nu kolonialiserat gångarna, så här och där doftar det tuttifrutti när man promenerar omkring. Och några veckor om året, när äpplena mognar och rasar ner i drivor på marken under träden och perserklövern blommar, då doftar det rökelse och söta, röda, halvruttnande äpplen överallt.
Vilken doft vill du gärna ha i ditt hem?
Jag tycker mycket om att plocka in buketter med vänderots-blommor, jag tycker nästan att de doftar lite pudrigt, gärna ihop med doftande hortensia – inte de där moderna, förädlade sorterna som är som stora bollar, utan den vita, som klättrar och har mycket doft. Sen gillar jag att ha skålar med torkade blommor stående. Fläder och älgört behåller sin doft särskilt väl, och så brukar jag ha en liten glasask med lock i ett fönster med kvällssol, fylld med rosenblad och slånlav. När solen faller in genom fönstret tar jag av locket på burken och så doftar det fuktig, daggig ros. I övrigt vill jag bara att de ska lukta rent och nyskurat. Hatar medel och grejer med starka, syntetiska dofter.
Vilken doft vill du gärna ha på dig?
Folk är rädda för ros, eftersom den uppfattas som, öh, undrar om man får säga det här, men… slampig. Jag tror att det beror på att de flesta associerar ros med starka, syntetiska dofter. Äkta rosenolja doftar helt underbart, varmt och runt och mycket mer flyktigt än billiga, syntetiska kopior. Bland de icke-nordiska dofterna gillar jag vanilj. Den brukar beskrivas som väldigt oskuldsfull, men jag tycker det finns något dekadent i att parfymera sig med en orkidéfrukt, stor och svart och så mogen att den är på väg att börja ruttna.
I boken tipsar du om hur man själv kan göra olika skönhetsprodukter. Vilken är din favorit och varför?
Jag var precis under lockdown i Paris i lite mer än 40 dagar, och fick slut på en massa grejer under tiden, bland annat schampo. Jag hade dock en påse fuller’s earth, som går att använda som torrschampo. Har aldrig varit så glad över att ha lera i skafferiet som då. Strukturen på torrschampot blir bättre om man blandar leran med lika delar pulveriserad violrot – som alltså är roten av en väldigt vacker iris – men det funkar med bara lera också. Man får liksom sånt där strävt beadhead, som går att forma med fingrarna som man vill, lite som Patti Smith. Sen tycker jag det är kul att göra handtvättmedel av såpnejlikans rötter också, för det är så sjukt att en växt kan göra eget tvättmedel genom att man bara tillsätter vatten.
I din bok skriver dom om olika odlare. Vilken typ av odlare är du?
Jag är definitivt intresserad av den esoteriska biten av odling, att skörda för att göra tinkturer, mediciner, gifter om man vill, parfymer, rökelse och viner. Allt sånt som förändrar verkligheten och världen vi lever i.
Vad odlar du just nu i din koloni?
Har varit hemma från Frankrike i en vecka nu. Det första jag gjorde var att köpa ansiktskräm, schampo (förlåt leran), anteckningsböcker och strumpor. Sen gick jag till biblioteket, lånade en bok, satte mig i en park för första gången på över en månad och grät en skvätt. I Paris odlade jag lite grejer som jag hade hemma, eftersom det inte gick att köpa något: jag hittade en pelargonkvist på marken som jag tog hem, snyggade till och satte i vatten tills den rotade sig, jag sådde korianderfrön som jag hade i kryddskåpet, och gjorde sticklingar av en bunt mynta som jag hade för att göra te av. Kolonin tar konstnären Christine Ödlund hand om just nu, och vid torpet har odlingarna inte riktigt kommit igång än, eftersom vi precis är tillbaka. Men det ligger potatis på groddning i köksfönstret, och jag har fått en påse kålrotsfrö, en delikatess-sort, av biodlar-Tobbe, som jag tänkte dra igång alldeles strax. Och eftersom vi blev kvar så länge får det mest bli direktsådd den här våren, ruccola, rädisor, och kryddor som persilja och koriander. Älskar koriander.
Vad händer framöver?
Jag har faktiskt beställt en hel drös plantor från Karshamra trädgård, en fantastisk odling strax utanför Stockholm. Eftersom jag inte hunnit dra upp nåt själv bestämde jag mig för att fuska lite, och det känns faktiskt mycket bra. Förutom det vet jag inte riktigt vad framtiden bär. Jo, jag ska köpa ett hus. När som helst nu.
