Det har varit tyst från mig här på bloggen rätt länge, jag har haft teknikstrul och dåligt med både tid och resurser att rusta upp datorn och dessutom köpa en ny kamera. Varför är det alltid så att allt lägger ner samtidigt? Nu har jag i alla fall hittat ett kryphål så hoppas kunna komma igång med bloggen igen och slippa tjorvet. Vill liksom bara att det ska funka.

MEN, pärlsponten sitter på väggen och den här veckan målas stommar och luckor så mycket vi hinner mellan sjukdomar, oro för både liten och stor, sånt som hör livet till, ni förstår. Sedan har vi alltså blivit med köksö, och den känns så ståtlig där den står och bara bjussar på tankar från en svunnen tid! Jag ser SÅ mycket framemot att få duka upp helgens frukostbuffé, adventsfikat och julbordet på denna kvadratiska dröm.

Jag tränar på att bära det mjuka och mörka samtidigt och på något sätt får varje upplevelse en helt annan skärpa då. Det känns bra i maggropen att våga ta in, känna allt på samma gång och faktiskt kunna njuta av att köket snart är klart samtidigt som annat sker runt om. Så vi hade sjukdag med bamse i soffan medan ett fluffigt snötäcke la sig på plats utanför fönstren, sedan invigdes köksön med ett uppskattat pannkaksmellis.

Till helgen ska jag stöpa ljus med en av mina bästa människor och det ser jag mycket framemot. Mer om det sen.