Odla med barn

Noa8 (kopia)Noi3Noa15Noi2 Noa9 Noa10 Noa11Noa12 Noa13

Mina tankar kring att odla med barn är så här efter tre säsonger helt på det klara med att det aldrig blir som jag tänkt från början när vi går ut i trädgården. Ofta vill jag lära barnen olika saker, som namn på insekter och växter, vad de kan vara bra för och hur vi kan ta hand om dem på bästa sätt. De är sällan intresserade av att lyssna med det örat där och då, istället slutar det ofta med att de lär mig, hur jag inte ska göra i trädgårdslandet nästa gång som barnen är med. Men viktigast av allt är ändå att de känner sig delaktiga, trädgården är lika mycket barnens plats (om inte mer) där de nyfiket får möjlighet att utforska och inte akta sig för den.

Att gå ut i trädgården är terapi för mig. Jag känner, konstigt nog, inga krav eller stress där bland buskar och bin. Inte ens när barnen trampar i rabatter, vänder upp och ned på en fröpåse eller vattnar lite väl våldsamt med vattenkannan flängandes över späda skott. Jag tror det har med kravlösheten att göra, jag vet att det kommer växa ändå. Kanske inte allt men det mesta och vissa delar av skörden blir så maffig att en storknar. Medan andra kanske fått för lite näring eller blivit hårt åtgångna av någon insekt. Med det kravlösa kommer också estetiken, eller avsaknaden av den det vill säga.

Eftersom jag tycker odling är terapi och utan krav så är vår trädgård ovårdad och vildvuxen med minst lika mycket ogräs som ätbart för det mesta, de får liksom kriga om plats i bäddarna, lite som herren på täppan. Men om ogräset tar över alldeles för mycket så sätter jag mig i jorden, det är härligt att rensa ogräs också tänker jag, men inser snabbt att en 1,5-åring då lär sig att en visst kan dra upp allt ur landet, för så gör ju mamma. När vi väl kommer till skörden då är barnen de bästa hjälpredorna jag kunnat önska, för dra upp morötter ur jorden, plocka in tomater och äta av trädgårdens skafferi det kan de verkligen mina små älsklingar! Hur ser ni på det här med odling? Om ni har barn vore det extra intressant att höra era tankar kring mentaliteten i trädgården.

1 Comment

  • Jag drömmer om att kunna ta med mina framtida barn ut i min framtida trädgård… Det är få saker som får en att bli så lugn och tillfreds inombord som att pyssla med i trädgården med det som växer, och ännu bättre känsla när det sen kommer till användning. ♡ Det lugnet vill jag föra vidare till dom, tänker att der bara blir viktigare och viktigare att hitta till det, mitt i allt annat. Som du säger, terapi! Kram

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *