Regnbågar och stjärnäpplen

HöstHöst6Höst3 Höst10Höst13 Höst4Igår skickade jag iväg några logotyper till kunder men hann också reflektera kring livet, kanske är det fullmånen som spökar eller så är det att jag passerat 30.

Pratar ni (som är föräldrar) med barnen om hur ni tycker att vi ska vara mot varandra? Jag har insett att jag har en väldigt kristen grundinställning, trots att jag idag sällan eller aldrig går till kyrkan eller för den delen kallar mig troende går jag hand i hand med deras grundinställning kring hur vi ska behandla och bemöta varandra.

Själva sammanhanget, kyrkan, där olika generationer kan mötas på neutral mark, en plats där värderingar värdesätts, men där man också bara får vara. Tända ett ljus, tala tyst och finna ro. Att äta, fika och sjunga tillsammans i en stor grupp, där barnen har lika stor plats som de vuxna i rummet. Jag upplever att det mer och mer har försvunnit ur vårt samhälle och ersatts, mot vad? Egentid? Skärmtid?

Vad hände med flocken? Det är synd att det inte finns mer utrymme för tid tillsammans i grupp. Utanför skola, lag och arbetet. Tron på någonting större och någonting betydligt viktigare än jaget, kan nog också vara sunt emellanåt. Framförallt behöver vi, i min mening, få utrymme att dela våra innersta tankar men det måste också finnas plats (undan telefoner) för dem att tas emot. Att känna sig hörd. Verkliga möten. Värme och beröring, ja det är också någonting alldeles vitalt för vår överlevnad. Kramar och samtal om stort som smått. Nära relationer, traditioner och kontinuitet. Min stora bullriga släkt är varm men också utmanande, vi ifrågasätter och diskuterar precis allting. För mig är det fullkomligt livsviktigt att ha det trygga rummet. Hur ser era sammanhang ut? Har ni ett kollektiv eller någon annan konstellation där även barnen får ta plats?

Jag har länge tänkt att vi skulle ha ett matlag där förhoppningen är att vi kan ge barnen en sådan plats, som återkommer varje vecka likt ett tryggt mantra. Hoppas ni får en fin dag pyntad av regnbågar och strösslad med långa diskussioner om äppelstjärnor eller annat viktigt.

2 Comments

  • Jag tänkte läsa en bok som heter vanor som formar oss av James K. A. Smith. Jag har inte läst den bara läst OM den. Hur som helst handlar den om att våra vanor forma oss mer än våra tankar och det vi tycker. Jag tänkte på boken när jag läste din text om kyrkan. Vilka vanor vill vi ska forma oss? Jag är själv kristen och tycker att det var en bra påminnelse om att det jag gör är viktigare än det jag tänker. Och, vilka vanor vill jag ge vidare till mina barn? Vad vill jag ska forma deras tankar?
    Tack för en fin blogg. ren och klar, som en vår bäck!
    Med vänlig hälsning Maria

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *