Vi snackade med Mattias för ett halvår sedan när han var mitt uppe i sitt projekt Soo sad to see you go. Under instagramkontot med samma namn har Mattias, under ett års tid, dokumenterat den mat som han själv kastar. För hur mycket mat kastar vi egentligen själva, och varför?
Nu är projektet slut och vi är nyfikna på hur det gått.
Vad har varit det svåraste med projektet?
Det har varit svårt på några olika sätt. En sak är de sociala aspekterna på att slänga mat och inte slänga mat. Det är förstås väldigt beroende på vilka man umgås med men tillsammans med vissa av mina vänner känner jag mig riktigt kufad som insisterar på att till exempel spara några skivor fläskfilé som blivit över på mitt barns tallrik. De är ju alldeles utmärkta som en matlåda och det är synd att slänga fin mat. Likväl är det liksom inte ”fint” att göra så. Det har jag fått brottas med.
En annan sak som varit svårt är rent uthållighetsmässigt. Att varje dag fotografera och skriva någonting om de saker jag slänger har tagit ganska mycket tid. Och jag som är väldigt bra på att inleda projekt men expert på att inte avsluta de saker jag påbörjat. Haha, för mig har det varit en utmaning.
Vad har varit roligast med projektet?
Det roligaste är nog att se att det går att förändra gamla vanor som till en början känns svåra att rubba samt all konstig och kul mat som jag experimenterat fram i min iver att spara mat.
Nu när det är slut, fortsätter du att tänka på mat som eventuellt kastas, eller har du släppt den tanken?
Det är lite trist faktist att konstatera att det varit en extra sporre att inte slänga mat just på grund av att jag behövde fotografera och visa upp den för alla. Nu när jag inte gör det så har jag märkt att jag slappnar av lite fast jag inte vill det. Det har hänt gradvis under den månads som nu gått efter projektets slut. Kanske är det så att jag håller på att kalibrera in en lagom dos av matsvinn som jag kan leva med och orka med att genomföra under flera år. Annars kanske det blir som bantningseffekten att man har för höga mål under lång tid att det till slut bara brakar igenom och så sitter man där med pommes och bea, om ni förstår liknelsen? Jag vill hitta en nivå som fungerar över tid.
Nu i efterhand. Har du kastat mer eller mindre mat än du trodde från början?
Mycket mycket mindre. Från början tänkte jag att det skulle vara ett projekt där jag bara fortsatte slänga lika mycket och att jag skulle dokumentera den stora mängden i ett forskande syfte. Det sägs ju att vi slänger omkring 30% av all mat som produceras. Men det blev jobbigt att se hur mycket jag slängde och då övergick det till att jag försökte få så lite som möjligt att fota. Det blev ett Instagramflöde med målet att inte posta några bilder alls.
Har du ngt tips till oss andra för att minska matsvinnet?
Börja med små steg. De saker som jag tar med mig från projektet är att tänka efter lite redan i affären i fall jag verkligen kommer hinna äta upp tre avocados eller om jag faktiskt borde köpa två. Jag tänker också på att kombinera ihop saker till kompletta matlådor och frysa in dem lite snabbare så att de inte blir stående i kylen i småpytsar som glöms bort. Och sen går det ju baka bröd på en hejans massa filslattar från barnens frukost, torra rivna morötter och halvätna äpplen. Det blir kul och smakrika bröd.
Vad händer framöver?
Jag arbetar just nu med mina illustrationer samt ett konstprojekt med måleri och skulptur med temat ”Varför är vi inte intresserade av sanningen – ett projekt i eftersanningens tid”. Och matprojektet ligger hela tiden och mal i bakhuvudet så det blir säkert en fortsättning på det med, på något vis. Det skulle kunna heta ”Nice to see you again”. Det vore kul.
Här kan du läsa the waves intervju med Mattias om projektet Soo sad to see you go.
Här hittar du till Mattias sida Mattias Käll Illustration.
Fler av the waves intervjuer.
Av Helena Johnzon Dahl
Foto: Mattias privat samt Mattias projektbilder.
