Du måste förstå att ingen sätter sina barn i en båt om inte vattnet är tryggare än landet. – Richard Bentley

Den här veckan har, som för så många andra, varit fylld av sorg och förfäran. Fruktansvärda bilder har publicerats på en hemsk verklighet. Samtidigt känns det som att något har vänt i förhållandet till flyktingarna. Världen sluter samman. Ingen kan göra allt men alla kan göra något. Som att starta ideella projekt som Vi gör vad vi kan, bli volontär eller skänka pengar till mindre aktörer eller större väletablerade biståndsorganisationer. Oavsett vad så kan vi alla bidra.

Förutom den ofantliga smärtan i bilderna har jag också känt mig kluven och ångestfylld. Vi åker nämligen på en resa till just Grekland om några veckor. En resa för att fira mina svärföräldrar som fyller 60 år och som bokades för snart ett år sedan. En resa vi längtat efter men som nu känns, minst sagt, kluven. Men jag ska göra vad jag kan samtidigt som jag försöker njuta av resan. Och känna mig tacksam.