I ett klassiskt förortsområde i Stockholm är söndagar, lite oväntat, lika med hönsfika. Åtminstone om en bor i någon av hyresrätterna på Dörrvägen i Gubbängen. Just denna söndag är hönsfikat kombinerat med städdag på gården och Barbro, Gunnel, Sharon och Dodo hälsar oss välkomna. Helena och jag ser på när de fyra hönsen trippar ut från sina hönshus med tillhörande inhägnad gård för att njuta av ännu en höstdag i det fria.
Vi träffar också Linnea, Jordan och Ellie med flera, som efter en kopp kaffe genast sätter igång och planerar vem som ska göra vad när sommaren till slut ska rensas ut. Medan de jobbar spatserar vi runt och upptäcker vad gården har att erbjuda.
Här finns förutom hönshuset ett växthus, pallkragar och några kliv längre bort, en bikupa. Allt sköts helt och hållet av hyresgästerna själva som även ritat och byggt de olika anläggningarna. Hyresvärden Stockholmshem har inte behövt göra mer än att bekosta materialet och stötta de boendes idéer. Och den geniala idén var från början att skapa en mötesplats för att lära känna sina grannar och stärka gemenskapen i området. Odlingen och hönsen fick bli den gemensamma kärnan och idag är stämningen en helt annan än när de först flyttade in.
Maxim, som främst är aktiv i hönsgruppen, berättar att han endast hälsat på en av sina grannar innan han gick med. Nu beskriver han skämtsamt sig själv som en gammal tant som känner varenda kotte i bostadslängan. Så skulle jag också vilja känna mig. Ändå har det inte blivit mer än ett blygsamt hej i hissen för min del, men efter en förmiddag med gårdsgänget går det inte att värja sig från inspirationen och kanske finns det hopp även för mitt bostadshus.
Förutom gemenskapen och nya vänner har de boende också fått ett rejält miljöombyte tack vara gårdsprojektet. Det lilla växthuset byttes ut till ett större och fräschare. Det gamla var inte bara skruttigt utan även hemsökt av en glupsk snyltgäst. Råttan, som hade flyttat in i växthuset genom gångar i grusgolvet, tog sig friheten att provsmaka bifftomaterna och lämna efter sig rejäla bitmärken i varenda en som tack. Ellie, den stolta ägaren till tomaterna, såg sig besegrad och gjorde sig av med hela skörden för att undvika fler problem. Råttan jagades sedan ut med svansen före och alla in- och utfartsvägar täpptes igen. Det nya växthuset fick betongplattor till golv istället för grus av uppenbar anledning och det första året har därmed flutit på så gott som felfritt.
Efter önskemål från de boende planterades också äppelträd på gården. Men inte heller de fick vara ifred från hungriga gäster. Rönnbärsmalens larver var boven i dramat och när de väl hunnit sätta tänderna i sin mat blev de inte mycket till övers för hyresgästerna att skörda. Metoden att jaga och täppa till flyktvägar ansågs inte fullt lika effektiv som i fallet med råttan. Istället föddes idéen att skaffa hönor till gården. När de får gå fritt på gården pickar de nämligen i sig larverna innan de hinner fram till den förbjudna frukten. Ett tragiskt öde för larverna men mättande för hönsen och glädjande för de som gärna njuter av smörstekta äpplen med kanel och kardemumma när höstmörkret smyger sig på. Hönor som bekämpningsmedel är ett strålande exempel på hur naturen erbjuder fiffiga lösningar utan skadliga kemikalier eller tidskrävande extraarbete. Det är något som gårdsgruppen jobbat vidare med.
Jordan pekar på gurkörten som växer utanför växthuset och förklarar att den planterats för att dess blå blommor är utmärkta lockbeten för pollinatörer och därmed hjälper deras odlingar att bli lyckade. Jag minns när jag stötte på blommorna för första gången hos en barndomsvän i skärgården och fascinerades av att de faktiskt gick att äta, och dessutom skulle smaka gurka (!). Med tanke på att gurka består av ungefär 99 % vatten var det första smakprovet förvisso ingen smaksensation direkt, men när jag på äldre dar förstått det ovärderliga samspelet mellan djur och natur känns gurkörten väl värd en plats i min framtida trädgård. I nuläget får jag nöja mig med en balkong där tomater tar upp det mesta av utrymmet. Men kanske att jag ska våga mig på att klämma in lite basilika i tomaternas nära sällskap. Förutom att det är en välkänd och utsökt smakkombination kan nämligen skadedjursangrepp minska om växterna samplanteras och de ska även gynna varandra i smak och frodighet.
Gården rymmer fler kreativa lösningar som inte syns vid en första anblick. I det gemensamma cykelrummet nyttjas tomma ytor till att förvara krukor, jord och verktyg som inte vill spendera vintern ute och frysa. Jordan har dessutom hittat ett hörn där han börjat göra kompost. Han har ett helt gäng med maskar som tar hand om hans matrester och ger honom ny fin jord, och det tar inte mycket mer plats än ett gäng LP-skivor staplade på höjden. Men de som inte har 5 kg mask, eller ett cykelrum som faktiskt har plats för nånting annat än cyklar för den delen, kan glädjande nog sköta sin kompostering under diskbänken istället. Det kallas Bokashi och här kan du läsa mer: http://www.bokashi.se/. Ellie tipsar om att Bokashin ska vara bra för att motverka bladlöss, de där enerverande små krypen som det inte verkar finnas något stopp på när de väl fattat tycke för mina växter. Mikroroganismerna som omvandlar matresterna till jord har någon form av effekt som gör att bladlössen inte ska trivas om jag förstod det rätt.
Komposteringen ger alltså en himla massa synergieffekter på en och samma gång. Framförallt blir matrester till ny jord, istället för att slängas, brännas eller alternativt bli biogas som försvinner upp i atmosfären och inte sluter det eftersträvansvärda kretsloppet. När föregående odlingssäsong orsakat näringsbrist i din utarmade jord och det är dags att fylla på sparar du dessutom in på att inte behöva köpa olika konstlade produkter. Vad kan väl vara bättre att berika jorden med än resterna från det du själv valt att en gång stoppa i magen?
Förmiddagen börjar lida mot lunch och vårt dåliga samvete över att inte ha hjälpt till ett jota utan snarare sinkat deras städambitioner börjar göra sig hört. Så vi börjar runda av för att röra oss hemåt och se över våra chanser att en dag bli hönsägare vi med, så vi likt Maxim kan sitta under ett äppelträd med fåglarna som sällskap och läsa böcker. Lite motion ingår också, för när hönsen förflyttar sig mot nya pickområden följer Maxim efter och förflyttar sig hela långa vägen till ett nytt, ljuvligt äppelträd. Livet på landet? Jovars, men det är inte så dumt i förorten heller.
Text: Linnea Magnusson
Foto: Helena Johnzon Dahl
