En sommar för omkring 20 år sedan blev en liten fågel bajsnödig. Dagen innan hade den varit på körsbärskalas i en trädgård på landsbygden i Dalsland, och just när den flög över vår familjs sommarställe invid Östebosjön dumpade den sin last och med den en kärna från en av bigarråerna som den satt i sig dagen innan.
På platsen spirade något år senare en decimeterhög planta. En planta som idag vuxit upp till ett fyra meter högt träd.
Tidigare år har det bara blivit några få gulröda frukter på trädet, men i år bar det för första gången riktigt ordentligt med frukt. Mängder av stora, söta körsbär, som vi både frossat i färska, gjort sylt på och fryst in så att föräldrar kan koka körsbärssoppa under kalla vinterdagar.
Exakt hur det gick till när en körsbärskärna så turligt hamnade på just den här platsen och började gro kan vi förstås bara fantisera om. Men vad som är sant och helt fantastiskt är att evolutionen sett till att olika levande organismer på det här sättet kan dra nytta av varandra. I detta fall fick fågeln något att äta, körsbärsträdet hjälp att sprida sin avkomma och vi nu massor av goda bär.
Och vem vet… där vi spottar ut en kärna ger kanske sommaren 2036 ett självsått körsbärsträd frukt för första gången (eller för den delen där någon fågel bajsat den här sommaren – fåglarna har förstås också haft körsbärskalas i det stora bigarråträdet invid Östebosjön).
Mmm va gött!