Pengar är tid

Redan i april förra året tog jag ett första tafatt steg mot att downshifta genom att gå ner från 100 till 80 procent i tid på mitt fasta jobb. I samma veva började dock Anna och jag göra vår podcast Odlarna, och vips så försvann all min frigjorda tid och mer därtill. Det var det verkligen värt – vårt gemensamma jobb med podcasten är oerhört roligt – men det där med att få en massa extra tid för odling, matlagning, läsning och annat blev det just inte mycket med.

Om du inte är bekant med begreppet downshifting så innebär det att konsumera mindre för att kunna jobba mindre och därmed få mer tid till att göra även andra saker. Kort sagt, att byta pengar mot tid. Samtidigt minskar ens miljöpåverkan eftersom i princip varenda krona en bidrar med till BNP är av ondo ur ett hållbarhetsperspektiv. Även om en personligen ser till att handla varor som är hållbart producerade, så kan en aldrig styra över om ens pengar används till tärande konsumtion i nästa eller nästnästa led.

Att så många jobbar så mycket mer än vad de egentligen skulle behöva leder dessutom till att människor blir stressade eller till och med utbrända. Och om fler av oss som jobbar jobbade mindre skulle de jobb som finns räcka till fler. Arbetslösheten skulle minska och inkomstskillnaderna utjämnas. Och en mängd forskning visar att ett mer jämlikt och rättvist samhälle skulle gynna alla, vilket också är min personliga övertygelse.

Den vanligaste invändningen mot detta brukar vara att minskad arbetstid för en stor del av befolkningen skulle leda till bromsad ekonomisk tillväxt. Men då ska en veta att det genomsnittliga hushållets disponibla inkomst (med hänsyn tagen till inflationen) har ökat med uppemot 30 procent de senaste tio åren. Frågan är då hur illa ställt medelsvensson hade det 2005… Skulle vi inte kunna leva gott åtminstone på den nivån?

En annan invändning är att detta bara skulle vara möjligt för de redan privilegierade. Och på många sätt är jag kanske just det. Jag har ett fast jobb, med en bra lön (för heltid omkring den genomsnittliga för de som arbetar i Sverige) och låga boendekostnader. Att jag kan bo och arbeta där jag slipper vara beroende av bil, och att matkostnaderna blir lägre för oss som låter bli att äta djur är andra saker som underlättar för mig. Därför tycker jag egentligen att alla borde ges möjlighet till detta genom en generell arbetstidsförkortning.

Hur som helst har vi hemma hos oss redan gjort mycket på utgiftssidan, och köper väldigt sällan prylar och kläder. Nu försöker jag även ta nya tag med tiden. Sedan årsskiftet har jag dragit ner antalet timmar på mitt fasta jobb ganska mycket mer (oerhört tacksam mot min förstående chef som låtit mig göra det). Det är inte så att jag inte trivs på mitt jobb. Det är bara det att det finns så mycket annat jag vill göra som är svårt att hinna om jag ska vara där nästan dygnets alla vakna timmar.

Under januari och februari försöker jag varva ner ordentligt och jobbar bara en dag i veckan hemifrån med mitt ordinarie jobb, och tanken är att en del av det jobbet ska göras på distans då vi planerat att vara bortresta några veckor. Utöver det jobbar jag med våra egna projekt. Från mars kan jag förhoppningsvis arbeta omkring 50 procent på mitt ordinarie jobb. Ser så fram emot att få mer tid och framför allt att kunna disponera den tid jag har mer fritt. Att kunna välja att åka ut till lotten om vädret är fint, och stanna inne och klippa podd tillsammans med Anna när det regnar. Passa på att ta en promenad den där enda stunden på dagen då solen tittar fram, eller att kunna ägna en kvart mitt på dagen åt att laga lunch av något egenodlat.

/Olof

Ps. Vill du höra andra som har liknande tankar kan jag rekommendera podcasten Andra Sätt.

Läs också mer om downshifting hos Rania Maria här på The Waves We Make:
Om att ha tid till att leva